Jag sitter i mitt rum och blickar ut över det som återstår av mina tio kvadratmeter, de ytor som inte upptas av möbler. Golvet syns knappt eftersom det är täckt med allt från rentvättade kläder som väntar på att få komma in i garderoben, till gamla kasettband med inspelade radioprogram. I en gammal Ikeabyrå ligger saker som lades ner i lådorna någon gång när jag gick på mellanstadiet och jag funderar på vad som som ska slängas. Vad behöver finnas kvar för att hålla minnena vid liv?

Ute öser regnet ner och det är en perfekt dag för att göra upp med det gamla livet, eller att läsa ikapp i den där boken innan biopremiären. Som vanligt lockar musiken mer och jag sitter här och sjunger med, låtsas att jag kan, att det låter bra. Det där med musiken har upptagit mina tankar den senaste veckan. Musik är mitt liv, tror jag. Jag vill dela mitt liv med någon, men ännu har jag inte stött på någon som helt delar intresset på samma vis som jag, bara till viss del. Faktiskt har jag de senaste dagarna känt att jag inte har någon i min närhet som delar mina intressen helt, istället hämmar jag mina egna intressen för andras.

Jag ser hellre att andra är nöjda med tillvaron än att jag själv är det och det gör mig allt annat än glad i längden. Detta gör att jag ibland sprängs och allt bara väller ut. Tårarna rinner och orden sprutar ut ur mig som ett hat mot allt och alla. Jag bryter ihop och känner mig ensammast i världen, trots att jag nu för tiden inte har något privatliv förutom om nätterna. Ännu värre känns det som att det blir när jag bor här, här finns inget utbud av det jag uppskattar som hobby, här är Björn Rosentröm i en sunkig folkpark det enda som erbjuds.

...men den går på repeat.

Lägenhet på G i Göteborg, men jag har ingenting att göra där, än. Inga kompisar där, längre. Och här sitter jag och bara längtar till en helt främmande stad, eller två. Göteborg och London, fast Stockholm kändes mer som hemma idag när jag var där. En produktionsassistenttjänst på ett produktionsbolag, eller Svt, vore inte helt fel. Snälla ge mig. Snälla, jag vill.

Saker som gör mig riktigt arg på jobbet:
- Bilar som är parkerade framför postlådorna.

Saker som gör mig riktigt glad på jobbet:
- Söta barn som tycker det är jättekul med post.
- När det blir märken på posten från mitt nagellack.
- De tufsiga skatungarna som inte kan flyga än.
- Sms med texten; "OMG! OMG! OMG! OMG! JAG FÅR KOMMA HEM HELA HELGEN! INGE MER DROPP! JAG FÅR ÄTA MAAAAAAAAAT! JAG ÄLSKAR ALLA ABDULLA I HELA UNIVERSUM!"

Det är mycket nu, eller jag har fått en vardag på Posten och kliver upp tidigt varje morgon. Full fart i åtta timmar, sen kommer jag hem och däckar. Så sjukt trött och mör så att det inte finns ord för det. Till råga på allt så ligger Elin på sjukhuset, och har gjort det sedan midsommardagen. Hon har nåt fel i magen (S, det var nog det där du sa, vad det nu hette) och har en inflamerad tarm. För att tarmen ska få vila får hon bara dricka vatten och ligger därför med dropp i båda armarna. Stackarn ligger där i en sjukhussal helt ensam och vill ha oss där nästan hela tiden. Men i dag fyller mamma år så då får hon vara själv i kväll. Tur hon har en tv.

Jag har inte mycket att skriva som inte handlar om post eller sjukdomar så jag avslutar här. Eller förresten; missa inte Michael Vartan på kanal 5 kl 21:00 ikväll! Det ska inte jag!

Jag har alltid trott att det handlar om att fly, men det handlar nog om att inte vilja vara fast.

Jag sitter och gör lite bloggdesign samtidigt som jag lyssnar på Hallå P3 med Timo Räisänen. Har precis duschat och fixat håret så medans det torkar sitter jag här. Ska snart ta mammas cykel och cykla ner på byn och gör lite ärenden, bland annat gå på banken. Trots att jag är inne på mitt 25:e år så känns det fortfarande så vuxet att gå till banken. De senaste dagarna har jag känt mig så vuxen, och här sitter jag på mitt flickrum och försöker leva ett vuxenliv.

Kafferep hemma hos Karolin dagen innan hennes 21-årsdag. Mysigt med vänner och massor av kakor, och då menar jag tio olika sorter. Livet kändes bra och jag kände mig nöjd med tillvaron. Väl hemma igen rotade jag igenom mina kassar efter en film som Matilda skulle låna och då kom paniken igen. En längtan efter att få packa upp mina saker i något som är mitt hem fyllde mig och jag kan inte släppa känslan. Jag pratar med min bror på msn och mitt hjärta börjar genast längta iväg till Göteborg, trots att jag aldrig varit där och trots att jag förmodligen inte kommer få hamna där. Trots att Stockholm är där jag vill vara, tillsammans med vännerna. I rummet intill hör jag hur de pratar och jag känner mig så hjälplös när lilla du inte mår bra. Dumma samhälle som gör så att allting tar så lång tid!

Jag tog ledigt från jobbet och åkte till Falun i fredagsmorse för att kika på Elin som tog studenten, och lite på Max också. Resan började med en resa som kändes som en evighet. Min feghet ledde mig till en ensam fika på Kopparhatten innan studenterna entrade Stora torget. Efter det väntades det mat i mängder, först hemma hos Max och sedan hemma hos Elin. Framåt kvällen tog jag tåget mot Stockholm och framtiden. En praktikintervju skulle genomföras under lördagen och jag passade på att mysa med Clary på fredagkvällen. En fika med bror och hans vänner och en shoppingrunda, en klännign och en bok inhandlades, hanns även med innan jag återvände hem till norrland igen.

Helgens största överraskning kom då jag omtumlad efter för många timmar på resande fot klev av tåget. Där gick jag på perrongen med Mcmon and the mighty vibes i lurarna och helt plötsligt stod Sebastian där framför mig. Det var som om det var mig han väntade på, men det var det inte. Han hade gått vilse i storstan och jag kom där som en räddande ängel och underhöll honom i ett par minuter. Kul att se dig grabben!

Intervjun gick bra, men ingenting är klart än. Killen jag träffade trodde att jag var överkvalificerad, vilket visserligen var kul att få höra. Men vart ska jag göra av mina kvalitéer när ingen vill ha mig?

Nä, nu ska jag ta med mig kameran och lillasyster ut i naturen och fota lite. Lägger kanske ut lite bilder här senare ikväll. Håll till godo.

Snyggast i stan!

Jag skulle lägga upp en bild från postbilen som jag tog i dag, men jag orkar inte lägga in den på datorn fårn mobilen. Det spöregnade och haglade och jag var glad att jag bara satt bredvid i dag och hade tänkt att dela med mig av denna upplevelse. I morgon ska jag köra så då hoppas jag på sol så att i alla fall högerarmen får lite färg.

Det fick bli Chippen i stället. Bilden säger väl det mesta och jag behöver inte formulera mig i ord för att berätta vad jag tycker om honom. Alla ni har väl egna ögon att se med? Hoppas bara på att han inte skadade sig så allvarligt i kväll.

Bakom mig i bokhyllan ligger en mapp, den är fylld med tidningsurklipp om olika fotbollsevenemang. Mestadels om Kennet Andersson, men en hel del annat också. I min "walk in closet" ligger löpsedlar från senaste EM som för en tid sedan satt upptejpade på toalettdörren. Då var jag lika fotbollshypad som alla andra är nu. Nu har jag inte orkat sätta mig in i någonting, föräns ikväll. Jag kommer se Sveriges matcher, men förmodligen inget mer.

Dags att krypa ner i sängen nu, har ju till och med sällskap i mitt rum i natt. Raz the one and only.

Du gör mig fortfarande arg, men jag har lärt mig att du inte är värd den energin.

Tippen fyller 2 i dag, inget att fira säger folk, men det är min katt så jag firar han om jag vill. Han fick nyss lite mat, så det blev inget direkt jättepartaj men ändå lite lyx.

Var på studentskiva hos kusin Frida i dag och i morgon blir det detsamma hos kusin Morgan. Det är ju liksom kul för dem att de slutat skolan, men så här sex år efter min egen student måste jag säga att allt det där ståhejet är överskattat. Dessutom så känner jag mig oerhört obekväm med att besöka sådana tillställningar, och alla andra släktkalas också. Vet inte varför, men jag sitter mest och skruvar mig på en stol och vet inte vart jag ska ta vägen.

Aja, skit samma.

Hade tänkt skriva djupt om Alfta, om hur konstigt det känns att vara tillbaka här och att det känns som om jag inte känner en kotte här, trots det hejade jag på fem personer på Hemköp för en liten stund sen. I går på bussen hit tänkte jag på två olika världar som krockar och jag måste lära mig leva i kaoset. Nu orkar jag inte skriva något mer om det utan börjar packa upp alla kläder i garderoben i stället.