Där igen. Jag ser och jag tänker. Detta gör att jag hatar mig själv. Hatar mig själv för att jag inte varit ärlig, för att jag är jag och inte hon, men allra mest att jag inte kan stå emot tankarna.

Jag vet att jag duger som jag är, vem får mig då att må så här?

Ett hjärta och jag vill gråta. Jag vill veta vad jag gjorde för fel, men aldrig kommer jag våga fråga.

Jag har länge funderat på det där med plastkassar på mataffärerna. Varje gång man handlar får man betala 1,50 kr för en kasse, förutom de gånger man glömt tagit en och man får klämma fram ett "Oj, jag glömde en påse" till kassörskan och man får en gratis.

Ett tag tänkte jag alltid "glömma" för att kunna snylta åt mig en kasse och på så sätt spara 1,50. Det är inte mycket pengar, men ni vet, många bäckar små.. Men mitt samvete säger emot och det kan lätt bli pinsamt om personalen på Willys börjar känna igen mig.

Mitt samvete säger till och med åt mig att betala för kassarna de där gångerna jag verkligen glömmer ta en. Som i går. Jag handlade kattmat och godis för 58,50 på Ica och glömde så klart ta en kasse (skulle cykla hem så jag behövde en), men kom på det medan kassörskan plockade fram växeln. Så jag sa till henne att behålla slantarna och tog min kasse. Då utbrister hon: "Nä, ta dom du" och tryckte på mig mynten. Jag menar, de ligger ju bättre i kassaapparaten på Ica än slängda i min jackficka.

Appropå någonting helt annat. Shit vilken kille den där Navid Modiri är. Det bara slog mig i dag när jag stod och lyssnade på Cobra Charlie i min iPod. Hur i hela friden lyckas han skriva sådana texter som han gör? Läs bara den här:

"Jag är en galen blatte som röker på min gräsmatta, fatta symboliken. Jag vill inte tappa pappret och pappret är gjort på träd och träden står ju här på min gräsmatta."
~Cobra Charlie - Massa vassa saker.

Vart får han allt ifrån?

Hur länge ska man behöva ha träningsvärk efter 2 timmars bowling?

08.20 visade mobil-klockan på när jag steg ut ur hissen i morse. Den tiden började man lektionerna på Alftaskolan. Den tiden kom jag hem i natt. Jag skulle bara hämta min cykel men fastnade. Hoppas det inte gjorde något, för mig gjorde det inget alls.

Fyra och en halv timme senare vaknar jag och sen dess sitter jag här. Verkar som om att jag har lätt för att fastna. Jag fastnar i allt utom boken som ligger här och vill bli läst.

I morgon börjar den där terminen jag sett fram emot sedan vi började. Den sista terminen, sen tar det slut. Nytt år, nya möjligheter. Ny termin, nya chanser. Jag ska banne mig ta mig i kragen nu. Nu får det vara slut på allt "skolan gör mig illa"-tjat. Tio veckor projekt. Tio veckor praktik. Du hör ju själv hur det låter! Jag ser konstigt nog fram emot den dagen jag ringer Masmästarna och säger; Hej, jag ska flytta så nu vill jag säga upp min lägenhet.

"It's been a shit year this far, the pain and self-loathing far too hard."
~Timo Räisänen - Champagne and cigars.

Klockan är strax efter 02:00 natten mellan fredag och lördag och jag fördriver tiden på msn innan jag ska krypa ner i sängen. Till min förvåning loggar kusinen Hanna in på msn och jag startar en konversation med orden: "Nämen, är du vaken nu?" Vi småpratar ungefär som vanligt och efter en stund skriver Hanna: "Kan du ringa mig, jag har lite brottom?" Jag ringer och detta är ungefär vad som sas i telefonen:

Hanna: Hanna
Jag: Hej, sover du?
Hanna: Ja...
Jag: Öhh.. Vad gör du?
Hanna: Sover!
Jag: Men men.. Du skrev ju att jag skulle ringa på msn.
Hanna: Nä, det var inte jag.
Jag: Konstigt, det måste vara Sara som va inne på din. Aja, du får väl sova vidare då.


Det var tydligen inte Sara heller. Och vi lär aldrig få reda på vem det var som försökte vara rolig så där mitt i natten.

Därför köpte jag precis senaste skivan.

Här är jag. Alldeles bredvid. Här trivs jag och jag vill inte vara någon annanstans. Jag står här i skuggan och finns alltid i närheten. Jag försöker att inte vara i vägen, men ibland känns det som om jag glöms bort. Då tvekar jag på vad jag ska göra, stanna kvar eller gå därifrån. Hittills har jag stannat, men ta mig inte för given.

I morgon kanske jag väljer något annat.

Vi tog en nattpromenad och lekte i snön.

Läs 5 böcker om filmljud. Om problematiken omkring att filmskaparna och filmkritikerna utelämnar ljudet. Hur ljudarbetet underskattas. Läs fem böcker och skriv lika många referat. Skriv referaten så att de inte låter som plagiat på det du skrev i går.

Skit ner dig!

En känsla dök upp inom mig här på morgonen. Svartsjuka. Känns konstigt när jag egentligen vill vara glad. Nu önskar jag bara att det var jag som fick vara den som är önskad. Den som är den populära.

Det var min början, det var därför jag skulle skriva. Ungefär här skulle det komma en hyllning till fotbollssplare. Om hur snygga deras kroppar är. Hur attraktiva de blir när de springer på planen och jagar bollar. Men vilka ord jag än använder blir texten bara löjlig. Så jag skriver bara en vädjan:

Ge mig en fotbollskille nu! Eller en gitarrist, det har ungefär samma effekt.

Tre brandbilar kör upp på parkeringen. Och här inne står jag och ser ut genom fönstret, vänder mig om och återgår till soffan. Ingen instinkt om att det kan vara något farligt på gång varnar mig. Mitt naiva jag tror att det aldrig händer mig något. För det har det aldrig gjort.

Under natten var tankarna annorlunda. Då hägrade rädslan över att förlora nära och kära utan att ha berättat vad de betyder för mig. Eller att de ska förlora mig. Så här har det varit den senaste tiden. Ena dagen upp och andra ner. Ena dagen rädslan för livet, andra dagen för döden. Hela tiden går tankarna på vad jag gör och vad han inte mer kommer kunna. Förmodligen växer det bort med tiden. Förhoppningsvis aldrig mer till det normala.

Jag vill lära mig uppskatta varje dag, varje stund i mitt liv. Därför blir jag arg på mig själv när ännu en dag har gått och jag inte har fått något gjort. Jag försöker glädja mig över att jag börjat ta till vara på tillfällen. Jag gör det jag känner för. Jag försöker göra mig glad. Tv säger åt mig att jag ska vara rädd, hela tiden. Hela tiden tänka mig för. Jag förstår, men det är svårt när man befinner sig mitt i mellan rädslan och spänningen. Hela tiden en balansgång.

Skit, tänk om det fanns en instruktionsbok.

Nyårskrönikor. Alla skriver dem och alla läser dem. Jag sammanfattar inte året som gått, det skulle ta för lång tid. Han skrev; "I fart in your direction. Era årslistor luktar Allers broderimönster varvat med frikyrkeliga skvallerlöpsedlar." Jag håller med.

Det handlar om så mycket mer än att göra listor över det som varit, eller om förhoppningar om att det nya året kommer bli bättre än det gågna. Då var det man inte kan göra nåt åt, sen är det som kommer. Det är här och nu.

På en sekund blev det tomt. Ett tomrum som inte känns som mitt. Det borde inte vara i mig, ändå försvinner det inte. Det kommer aldrig försvinna. Inte hos mig, och inte hos någon annan. Mitt blir mindre, andras inte.

Orättvist.

Ett ögonblick på dansgolvet. Tillsammans stod vi där. För mig var det något speciellt och jag hoppas att jag aldrig kommer att glömma. Vi log och såg på varann. Vi sjöng och jag menade varje ord.

Älskar er.

"If you wanna be my lover,
you gotta get with my friends.
Make it last forever.
Friendship never ends.."
~Spice girls - Wannabe.