Någon gång efter att klockan på videon visat 05:07 gick jag och la mig i natt. 10:00 ringde mobilen och det var dags att kliva upp för att tvätta. Jag försökte somna om i soffan medan mina underkläder tvättades, när mamma ringde kring 11 höll jag precis på att sjunka in i dvala igen men det var bara att svara snällt och se vad hon ville. Tog på mig lite kläder som låg på golvet och cyklade i regnet till bussen som skulle ta mig till Kupolen. Ungefär vid Hemköp fastnade väskan i hjulet och min vattenflaska sprack och vattnet rann ut över alla mina grejer, bland annat min mp3-spelare som nu bara fungerar om man lyssnar på högsta volym. Löningshelg och jag trodde att det skulle vara olidligt på Kupolen, men jag stod ut ett par timmar. Åt på Mc Donalds med Sofie och Eva. Min frukost bestod av en paj, en dounut och en te. Det smakade bra tills jag skållade tungan på teet, så nu känns tungan alldeles konstig.

Fick sedan sitta och vänta på en försenad buss tills jag var nerkyld ända in till benmärgen, för att sedan bli djupfryst då jag cyklade genom regnet till Gammelvägen 5. Där försökte jag få Ljungberg att krama mig varm, men han verkade helt ointresserad. Jag tog mig då åter igen ut i regnet för att cykla hem och kramas med min egen katt. Vi hann kramas ett tag innan mensvärken bröt ut ordentligt och för att jag överhuvudtaget skulle orka fortsätta leva värmde jag min vetekudde och kröp ner med en filt i soffan. Vaknade någon timme senare med 3 missade samtal från mamma och Cobra Charlie sjungandes på stereon, insåg ganska snart att även hungern dykt upp. Värmde några köttfärsbiffar och kokade makaroner. För att slippa så mycket disk så hoppade jag över durkslaget och höll istället kvar makaronerna med en sked i kastrullen medan jag tömde bort vattnet. Självklart rann vattnet över mitt ringfinger på och brände mig, så nu är jag röd och öm.

Jag har haft bättre dagar i mitt liv.

Det är Earl, Sofie och jag som drabbas.

Egentligen tycker jag inte om Martin Stenmarcks låt Ta dom jävlarna. Vet inte riktigt varför, men Jonas Indes text tilltalar väl mig inte helt enkelt. Den berör mig inte, eller har inte gjort det förrän nu. Jag hatar dem mer än någonting annat, de förpestar mitt kök och tar över mitt liv!

Se bara hur de retas med mig. Sitta där på kanten och vägra drunkna, vad är det för stil? Bananflugor, världens mest onödiga insekt!

Men var i hela friden kommer de från? Följande finns att läsa på Anticimex hemsida: "De förökar sig otroligt snabbt. En ny generation ättiksflugor kommer till världen på en vecka, och varje hona lägger 500 ägg."

Så jag antar att äggen finns i/på frukten redan när man köper den. Tänk då hur många bananflugsägg man ätit i sitt liv! Äckligt!

Imorgon åker jag till Stockholm och träffar de här människorna. Längtas.

Jag hade kanske gjort mitt livs största misstag i dag. Men det finns en högre makt, eller vissa kanske bara kallar det en slump när en varningslampa (varning slampa?) tänds.

"Jag får kämpa som ett djur för att inte tappa bort mig igen. Eller jag gör det hela tiden, famlar och glömmer det väsentliga. Glömmer att jag faktiskt tycker att jag är en helt fantastisk människa, hur mycket jag duger och mer än så. Jag springer någon annans lopp, jagar något, allt, vad? Men så lyckas jag stanna, hej, titta hit, detta är vad som betyder något, inte det där du springer efter men aldrig når. Vems lopp, för vem?"
~sylaravsol.blogspot.com

Hennes ord skulle ofta lika gärna kunna vara mina. Hon skriver så som jag vill kunna skriva. Hon sätter ord på mina känslor och tankar. Hon är för mig en okänd människa, jag känner henne genom hennes blogg. Hon heter Anna och har precis flyttat till Stockholm, det är egentligen det enda jag vet. Men det spelar liksom ingen roll, är liksom bara skönt att veta att det finns någon mer som verkar vara som jag.

Min nya soffa är vacker, men den höll på att ta livet av mig i natt. Tänkte att jag skulle inviga den genom att sova i den, vilket visade sig vara svårare än jag trott. För det första var det näst intill omöjligt att somna, sedan vaknade jag ett flertal gånger på grund av att det värkte i ryggen. Vet dock inte om det var på grund av soffan, men förmodligen eftersom den är reält hård. Så ni som planerar ett besök hit vet vad ni har att vänta er.

Jag har kommit fram till att alla tänker, mer eller mindre så varför ska jag sluta med det? Vad skulle man annars leva för liv? Det är liten skillnad mellan att tänka för mycket och vara paranoid. Tänka det är en del av livet, men att vara paranoid skadar bara en själv. Man kan inte leva livet genom att alltid vara rädd.

Dagens låt: One way or another - Blondie.

Det kommer mera i kväll.

070911
Idag har jag gjort nästan allt utom det jag borde. Jag har fortfarande 300 sidor att läsa tills på torsdag och jag har spenderat de senaste 12 timmarna framför datorn. Har jag inte suttit här så har jag antingen varit i duschen, lagat mat eller suttit i soffan. Jag klagar inte alls på min dag, för trots att tanken på den där boken så har det varit en underhållande dag. Det började med msn som vanligt, sen började det komma ett par mms som fick mig att le. Jag behövde le. Jag behövde höra att det finns andra, inte bara en. Tack!

58 unika IP-adresser registrerades igår, det är nog rekord!

Ses i morgon dudes!

23 6 1 2 19...

I går tänkte jag att jag skulle börja beskriva mitt liv i siffror, just nu kommer jag inte riktigt ihåg hur jag skulle bära mig åt. Jag vet inte hur jag tänkte det skulle gå ihop. Skulle jag bara rabbla upp statistik från min vardag? Att de 2 bananerna jag köpte i morse kostade 5 kr, att jag ringt Clary 3 gånger i dag, mamma 4. Jag har spenderat 2 timmar på skolan. Pratat med Caroline i 40 minuter och jag har gått på toaletten 1 gång. Sedan december har jag skickat 10659 sms och jag sov 11 timmar i natt. Jag tror inte det skulle vara sådan intressant läsning eftersom jag bara hade tänkt skriva ut siffrorna och ni sedan fick tolka vad de betydde själva.

Men nä, jag tror jag låter bli det. Ord är roligare även om jag tappat sugen på att skriva. Vet inte för vem jag skriver längre. Jag gillar det, men vem bryr sig? Jag skriver inte det här för att ni ska lämna en jag-läser-visst-din-blogg-kommentar utan mest för min egen skull då jag argumenterar i min hjärna om det är något jag vill fortsätta med eller inte. Ungefär på samma sätt som jag funderar över förra veckan. Över livet.

Han sa: Du skrämmer folk och jag hatar att han hade rätt. Eller skrämmer jag mig själv i tron om att jag skrämmer folk? Jag är hela tiden rädd för att ni ska försvinna, jag trivs med er omkring mig. Vänner.

Att jag alltid ska lyckas göra så här!

Jag borde väl skriva något nytt här, förutom citat. Skrev ett långt inlägg i min dagbok som skulle publiceras här, men sen vände ganska mycket till det bättre så nu vet jag inte. Ska jag liksom gå tillbaka och bli bitter igen? Det kanske kommer någon dag, men inte just nu. Just nu mår jag bra. Måste väl erkänna att jag hela tiden är rädd för att allt ska rasa samman och jag ramla tillbaka till ruta ett igen, men jag mår mest bra.

Livet känns inte verkligt, utan mer som en saga. Som en plats där jag tillbringar min tid just nu i väntan på något annat, något bättre. Alltid väntar och längtar jag. Min hållplats är min lägenhet och i min väntan gör jag sådant man brukar då man väntar på bussen; stirrar i backen, iaktar, pratar med förbipasserande, lyssnar på musik eller pillar naglarna. Instängd här i mitt tillhåll glömmer jag fort verkligheten. Det som kallar sig livet passerar utanför, utan att jag hinner med. Jag glömmer bort att leva det liv jag har, i väntan på ett annat. Jag påminner mig ofta om att det är här och nu jag ska leva. Det här är livet och jag får inget annat. Nu och här ska jag leva, jag får ingen andra chans.

18 unika IP-adresser har registrerats på min blogg i dag. 20 st igår. Trist att ingen lämnar ett endaste spår efter sig. Berör det jag skriver ingen? Väcker det inga känslor och frågor hos ens mina närmaste? Hmm, jag bara undrar.
Nu ska jag inte låta allt för bitter, det är ju trots att folk som läser.