Har lovat en vän (för jag kan räkna dig som det va?) att berätta om mitt liv i en skokartong. Ja, för det är så jag ser på mitt liv. I mitt flickrum hemma i Alfta finns en massa skokartonger i en garderob, eftersom jag samlade på sådana under högstadietiden. Jag hade dem staplade i en bokhylla och använde dem som förvaring, ungefär som sådana korgar folk har överallt nu för tiden.

Min lägenhet är min skokartong där jag spenderar mina dagar. Den fylls med det jag fyller den med, eller det andra tar med sig hit. Locket är oftast stängt och kontakten med världen utanför är minimal. Den information som tar sig till lådan är den jag får via internet och i viss mån tvn och de få personer jag har personlig kontakt med.

Min syn och mina värderingar utgår från den informationen.

Annars? Ja, jag är ständigt trött och har konstant ont i ryggmusklerna. Jag känner mig stel och huvudvärken har plågat mig i ett par dagar. Humöret kan gå från tipp topp till riktigt dåligt på några sekunder. Ensamheten gnager och jag saknar.

Vissa ögonblick dyker minnesbilder upp i huvudet och jag minns såren i hjärtat och tårarna på kinderna. Bilderna påminner om skrivna ord ett par år senare som visade sig vara rena lögner. Minnet fylls åter igen med tårar och ord. Denna gången förs tankarna till sagda ord med beklagande ögon. Ögon som sekunder senare talade om för mig att hon inte brydde sig. Att hon inte menade det hon sa, denna gång fylls hela jag av hat. Hat som vill explodrea.

Snart min vän, snart.